Det handlar om de svagaste i samhället

Redan efter de första veckorna tänkte jag att jag måste skriva en insändare. Jag blev så överväldigad av den otroligt professionella personalen, deras genomtänkhet, värnande om brukarna och stora engagemang. Kan det få vara så här bra tänkte jag, efter mina tråkiga minnen när pappa behövde hjälp av demensvården i Sigtuna kommun för femton år sedan.

Då, för femton år sedan gjorde mamma ett stort jobb för att ge pappa en meningsfull tillvaro. Nu är mamma själv där och behöver samma vård. Något jag som heltidsarbetande dotter inte kan ge. Vilken lättnad att upptäcka att omsorgen har blivit så mycket bättre och att det finns något så fantastiskt som boendevärdar som ordnar aktiviteter.

De här aktiviteterna gör min mammas hela liv, de ger dagen mening och struktur och ger träning åt både kroppen och hjärnan. De ger något att se fram emot och skapar social samvaro. Hur fattigare skulle inte mammas liv vara utan de här aktiviteterna, under perioder då hon av olika anledningar inte kunnat delta har hon tappat livsgnistan.

Min mamma har alltid varit väldigt aktiv och händig, men som en del av demenssjukdomen ingår att man tappar förmågan till egna initiativ. Om ingen drar igång aktiviteter blir det bara att mamma sitter på en stol och inget tar sig för. Det blir inga intryck, ingen stimulans och ledsenheten blir större och större. När man är dement behöver man någon som drar igång aktiviteter och som håller dem vid liv. Därför är det helt avgörande att det finns personal som har tillräckligt med tid avsatt för att göra just det på demensboendena. Tid att ge livskvalitet till människor i slutet av livet.

Min inledande tanke, Kan det få vara så här bra, fick ganska snart svar på tal. Nej fullt så bra kunde det inte få vara. På Arhem fanns två underbara och mycket professionella boendevärdar, Bettan och Maritha. Idag finns bara en kvar och vad jag förstått är det inte ens en heltidstjänst längre.
För att sätta det i sitt sammanhang bör berättas att det på Arhem bor 70 – 80 dementa brukare.

Att planera för och ge alla dessa människor meningsfulla dagar ska göras på en tjänst som är mindre än heltid. Visst, det är inte bara boendevärden som arbetar med det här, även övrig personal bidrar så mycket de hinner. Men som med all verksamhet, såväl i företag som inom kommuner, behövs någon som är ansvarig, driver och planerar för att något verkligt ska hända.

I mig gnager rädslan att mamma flyttade in när kvaliteten stod på toppen och att det nu är på väg utför. En välfungerande verksamhet kan snabbt förstöras när personaltätheten naggas i kanten. Jag befarar att det kommer ske från två håll: Boendevärdens tid skärs ner allt mer och övrig personals tid minskar så att man inte hinner något annat än att ta hand om hygien, matlagning, städning och allt annat praktiskt som måste skötas på ett demensboende. Då är vi snart tillbaka där vi var för femton år sedan i Sigtuna kommun. Gamla och dementa som bara satt på en stol.

Jag hoppas innerligt att rädslan som gnager i mig har fel. Det här skrev jag för en dryg vecka sedan. Jag ville skriva en insändare som berättade något positivt. Som med så mycket annat när man är mitt i livet blev det inte av på en gång, ni vet hur det är. Jag ville berätta vilken fantastisk resa Sigtuna kommun gjort de senaste femton åren när det gäller vården av demenssjuka. När insändaren så äntligen blev skriven, för att jag kände oron i kroppen. Då anade jag inte hur snart mina farhågor skulle besannas. Eller det är egentligen fel att säga så, det blev mycket värre än jag någonsin hade kunnat tro.

Boendevärdarna tas bort helt och omsorgspersonalen dras också ner. Vissa avdelningar med demenssjuka blir utan nattpersonal. Det handlar om de svagaste i vårt samhälle. Deras sista tid i livet. Jag vill bara gråta.

• Ann-Christin Rosenholm