Bosättare ska mötas med handlingskraft
Sigtuna kommun står inför nya problem. Problem som måste mötas med åtgärder, inte med tystnad. Problem som måste mötas med handlingskraft, inte passivitet.
Under senare år har det kommit allt fler så kallade EU-migranter till kommunen utan att ha sin försörjning eller sitt boende ordnat. De kommer inom ramen för de tre månader som EU-medborgare har rätt att vistas i Sverige. De försörjer sig genom att tigga, samla burkar eller erbjuda undermåligt utförda arbeten på enskilda hus och tomter. De bor antingen i tältläger/kåkstäder som de själva bygger upp på olika platser i skogen eller i stora tält/husvagnsläger som de etablerar på hårdgjorda ytor i kommunen. Det handlar framförallt om romer och irländare, eller som de oftast benämns, tiggare och asfaltsläggare. Där de slagit sig ned uppstår stora sanitära olägenheter och när de flyttar/avhyses behöver de område de illegalt bott på städas och i bland till och med saneras.
Självklart är detta till stor del ett nationellt problem. Det som den svenska regeringen måste göra är att utkräva ansvar hos de regimer som i dag med intolerans, hot, våld och terror trakasserar sin egen befolkning. Respekten för alla människors lika värde måste försvaras och upprätthållas inom ramen för internationella samarbeten, EU och FN. Frågan man på nationell nivå måste ställa sig är: Ska länder som inte vill ta hand om sin egen befolkning bara få exportera ”oönskade” individer? Ska Sverige tillåta ett sådant beteende från andra länder?
Samtidigt som det måste till en utökad nationell kraftsamling för att hantera frågan måste det också finnas en lokal strategi för att hantera de individer som söker sig hit. Några grundläggande krav i en sådan strategi är:
Lagen gäller lika för alla. Du får inte bryta upp andras garageuppfarter eller planka i kollektivtrafiken. Du får inte etablera illegala bosättningar. Du får inte arbeta svart. Oavsett var man kommer från eller vilken livssituation man har får det aldrig bli en ursäkt för att inte följa lagen. Det får heller aldrig bli en ursäkt för samhället och de rättsvårdande myndigheterna att låta bli att tillämpa lagen.
Kåkstäder är inte acceptabla. De avskaffades i Sverige successivt under förra århundradet men lever fortfarande kvar i många delar av världen. Vi kan aldrig acceptera att de byggs upp igen i Sverige som ett resultat av en otydlig hållning i frågan. Det räcker inte med att bara säga att vi inte accepterar kåkstäderna. Vi måste visa det också i handling.
Avhysningar ska ske så fort som möjligt. De etableringar som sker i dag behandlas olika. De läger som de irländska asfaltsläggarna bygger upp avhyses så snart det bara går. De läger/kåkstäder som byggts upp i skogarna av romska tiggare i vår kommun har i något fall avhysts, men i flera andra fall fått etablera sig under lång tid, i vissa fall uppåt ett år. Det är svårt att se någon linje i hur de illegala bosättningarna betraktas och hanteras av kommunen. I stället borde det finnas en klar och tydlig linje – illegala bosättningar ska avhysas så snart som möjligt från kommunal mark. Etableringar på privat mark kan inte avhysas av kommunen, men kommunen måste vara tydlig med att den inte finner illegala bosättningar önskvärda i kommunen. De flesta privata markägare skulle antagligen uppskatta en rak hållning och stöd från kommunens sida i dessa frågor.
Vi kan inte bygga upp parallella samhällen i kommunen. Det går inte att över tid låta stora grupper av människor etablera sig i en egen samhällsstruktur med normer och regelsystem som inte skulle accepteras om alla i samhället tillämpade dem.
Den svarta arbetsmarknaden måste bekämpas. En arbetsmarknad där schyssta villkor gäller och där skatt betalas är en förutsättning för vår gemensamma välfärd. Vi vet att det förekommer att samvetslösa arbetsgivare utnyttjar fattiga människor som billig arbetskraft med usla arbetsvillkor. Detta är ett hot mot finansieringen av hela vår välfärd.
Vi ska fortsätta lösa problemen med fattigdom genom generella åtgärder, inte genom att ge allmosor och bygga upp fattigvård. Att enbart förlita sig på det civila samhället eller individuella åtgärder för att lösa strukturella problem duger inte heller.
– Per Lundström, ledamot av kommunfullmäktige i Sigtuna kommun (S)
– Marie Martinsson, ordförande valnämnden, Sigtuna kommun (S)
redaktion@marsta.nu